Det finns flera olika typer av överfallslarm, för den som är intresserad av att köpa det. Det som dock kanske är vanligast är överfallslarm som ger ifrån sig ett högt, tjutande ljud som förhoppningsvis ska avskräcka angriparen. Det kan också uppmärksamma personer i omgivningen, som kan larma polis eller kanske till och med komma till undsättning. Man bör inte ha en övertro till överfallslarm – men de flesta är överens om att det kan vara avgörande i en kritisk situation.
Så högt tjuter de
De flesta överfallslarm kan ge ifrån sig ett tjut på någonstans mellan 100 och 120 dB. Det är runt 120 dB som smärtgränsen ligger – och det är riktigt högt. Som jämförelse kan sägas att en ambulanssiren tjuter i runt 120 dB och att knallen från åska ligger kring samma ljudnivåer.
Även om det låter extremt högt, behöver man inte oroa sig för öronen. För att ljudet ska bli farligt krävs nivåer kring 150 dB. För att ljudet ska innebära ren livsfara (ja, höga ljud kan innebära en fara för livet), krävs nivåer kring 200 dB.
På avstånd
Tjutet ska inte bara ha en avskräckande effekt på angripare. Det bör också vara utformat på så vis att det kan larma omgivningen. Exakt hur ljudet bör utformas kan man ha flera åsikter om, och det beror förmodligen på vilken situation man befinner sig i.
Höga frekvenser gör mer ont i öronen på nära håll, än lite mer lågfrekventa ljud. Lågfrekventa ljud är däremot bättre på att tränga igenom väggar, tyger och andra hinder. Sätter du på hög musik i ett rum, stänger dörren och går ut, är det de låga frekvenserna du kommer att höra – inte de höga.
I de situationer där ett överfallslarm kan tänkas behövas (för promenader och joggingturer till exempel), är det dock normalt inga hinder, så som väggar, som stoppar ljudet. Det som vanligen kan finnas är skog, och det skulle krävas en enorm täthet för att hindra de höga frekvenserna. Skogen är helt enkelt inte så tät, och det finns alltså en anledning till att larmen ofta ger ifrån sig höga frekvenser, som nästan skär i öronen.